Karlhelg med manfall

Årets vårupplaga av Karlhelgen kom att kännetecknas av ett manfall utan like och när det drog ihop sig var det Birger, Tobias, Erik och Eriks brorsa Johnny som utgjorde gänget denna tidiga lördagmorgon i slutet av april. Planen var att ta pendeln till Södertälje, åka buss till Trosa och via några lokala promenadvägar ansluta till Sörmlandsledens etapp 54. Efter 21 km skulle vi nå Gisesjön och slå läger för att på söndagen fortsätta 14 km längs flera sammanhängande och korsande etapper till Nynäs slott. Där skulle vi belönas med taxi till Vagnhärads station och tåg till Stockholm.

Sebastian kunde egentligen inte följa med på grund av arbete, men skulle ta sin moutainbike till lägerplatsen från Trosa och vara med under kvällen.
Det är ju snacket runt lägerelden som är höjdpunkten, menade han.

På perrongen gjorde en sammanbiten Johnny iförd arméns kamouflagemönstrade uniform modell 59 och militärkängor ett respektingivande intryck. Speciellt på Tobias som bar en t-shirt med den avväpnande texten "Fjäll Röven". Även Birger och Erik anknöt till ett mer civilt friluftsmode där Birgers norska och militärgröna hundraliters ryggsäck möjligen utgjorde ett undantag. Det skulle dock visa sig att Birger hade goda skäl att bära sin "ryggcontainer".

Eftersom vi blivit varnade för förseningar på grund av spårarbeten på Årstabron hade vi tagit ett extra tidigt tåg och fick vänta trekvart i Södertälje innan bussen mot Trosa skulle dyka upp. I busskuren började Johnny kvickna till och berätta hur han brukade bada i iskallt vatten hemma. Höjdpunkten inträffade då man öppnade kranen och lät skållhett vatten forsa ner karet. Övriga nickade stillsamt och hoppades att de inte hade glömt hänglåset till tältet hemma.

Efter en ospännande men smärtfri bussfärd var gänget framme i Trosa och bad chauffören visa vägen mot Sörmlandsleden. Han svepte med handen åt flera håll samtidigt och Erik gick för att köpa Cola på Konsum. Birger tog resolut kommandot över gruppen och ledde den med karta och kompass längs Trosa Å och bort från civilisationen. Dock gjorde den sig med jämna mellanrum påmind och det var länge oklart om man gick Sörmlandsleden eller bara promenerade runt i Trosa. Första tecknet på att detta var rätt spår var en backe i skogen med det stolta namnet Trosa Alpin. Kort därefter började allvaret när leden plötsligt gjorde en tvär gir in i skogen och gick rakt uppför ett berg mot Smedstorp. Under tystnad för att inte avslöja den omedelbara andfåddheten stapplade gruppen mot toppen. Speciellt viktigt var nog detta för bröderna Pålsson som hade den medfödda Norrländska fältvanan att värna.

Nedanför berget överraskade Birger alla genom att föreslå en genväg. Istället för att följa leden pekade han rakt över en nysådd åker och pratade om att tjäna flera kilometer. Övriga hade räknat med en strikt rutt längs Sörmlandsleden och förhöll sig tveksamma. Birger tog dock täten och klampade in på åkern med resten av det häpna gänget i släptåg. På andra sidan öppnade sig en lång allé fram till ett blekgult och välpatinerat bygge med namnet Tureholm slott. Hit var det sju kilometer och ganska lagom att kränga av sig ryggsäckarna och vila lite. Den som inte visste att det europeiska kaffedrickandet har sitt urpsrung i turkarnas ockupation av Wien fick nu veta det. Tobias och Johnny gjorde sitt bästa för att vila, inta vandrargodis och lyssna på Birger samtidigt. Vädret hade tills nu kännetecknats av uppehåll men just när de svintunga ryggsäckarna skulle upp på ryggarna igen började ett kallt och finfördelat regn att falla. Som tur var gick leden rakt in i en mycket tät granskog där väldigt lite av regnet nådde marken.

­-Här ligger en björnskalle, sa plötsligt Erik och stannade vid ett stort kranium vid sidan av stigen.

Tobias som aldrig hade sett resterna av en björn tittade nyfiket på de stora tänderna och funderade inte över beståndet av björn runt Trosa.

­-Det där är en älgskalle, sa Johnny och gjorde det svårt för Erik.

Knappt två kilometer från Tureholm slott går Sörmlandsleden uppför Lamdalsberget. En lång och brant stigning belönar den som tar sig upp med generös utsikt över blekgul åkermarker, det passerade slottet och oändlig granskog. Birger som fortsatte leda gruppen hade hållit ett hårt tempo uppför berget och det var därför läge att återigen pusta ut några minuter. Erik tog av sig ryggsäcken och inledde en lång redogörelse för hur man bäst tänker i nya banor. Han menade att ett strukturerat och medvetet sökande efter ny kunskap var fel väg att gå. Nya idéer uppstår i kaos. Birger verkade skeptisk och menade att det är genom utveckling av befintliga idéer man kommer fram till nya. Brainstorming var enligt Birger ett bra exempel på ett ineffektivt sätt att komma på nya idéer. Tobias som hade suttit i otaliga "kreativa" brainstormingmöte på reklambyråer var tvungen att hålla med. Birger ansåg att Eriks kaos-teori hur som helst var ett tecken på att Erik nu var i form att gå vidare.

Nästa delmål var Lugnet invid en del av Östersjön med namnet Hållsviken. Där skulle lunch lagas och eftersom regnet hade tilltagit under pausen på Lamdalsberget var alla intresserade av att komma dit så fort som möjligt. Tempot ökade och den plats som på Internet hade beskrivits som "den riksbekanta sångerskan Ulla Billkvists hemvist" passerades i ett huj.

Lugnet visade sig vara en samling slumrande sommarstugor där ett meterhögt vedförråd fick utgöra skydd undan regnet. Erik som ansågs ha det mest godtrogna utseende fick i uppdrag att be om vatten i ett hus intill. Birger och Tobias lagade snabbt en god kallops medan Erik och Johnny hade stora bekymmer med sitt pulverpotatismos och köttbullar i burk. Moset liknade mest en blek sås och lågan i Johnnys spritkök slocknade hela tiden. Johnny undrade om det kunde bero på att de använde tändvätska istället för T-sprit och Birger började fatta misstankar mot bröderna. Levde i Stockholm i exil, utvisade ur Norrland på grund av sina bristfälliga fältkunskaper? Johnny gjorde sitt bästa för att bjuda denna teori motstånd och satt oskyddad i regnet iförd endast en t-shirt. Det såg mycket kallt och blött ut och han fick en chans till av Birger. Det såg mörkare ut för Erik som visserligen hade lyckats hämta vatten men inte gjorde några större framsteg med köttbullarna.

Efter lunch bjöd den sörmländska skogen en spännande naturupplevelse. Bakom en bergknalle stod plötsligt en flock större fyrfota djur som ingen säkert kunde katalogisera innan de snabbt försvann in i tätare vegetation. Närmast till hands låg Tobias förslag ²skogsgetter². Utan att veta om dessa var ledda av en revirförsvarande bock avverkades nästa etapp med mer avvaktande än forcerande steg.

Johnny berättade om sina erfarenheter inom äldrevården och hur manliga vårdare var mycket bättre på att mobilisera energi hos patienterna än de kvinnliga. Enligt Johnny framkallar kvinnor undermedvetet passivitet hos de gamla därför att de inte kan låta bli att utstråla moderlighet och omvårdnad. Tobias tyckte detta lät rimligt men hoppades att Johnny i alla fall lät de stackars åldringarna få gå och lägga sig utan armhävningar och situps brevid sängen.

Leden övergick nu i en bred grusväg som ledde fram mot Gisekvarns stugområde. Ingen vidare naturupplevelse utan snarare en sträcka som fick stegen att kännas ganska tunga. För att inte tappa tempo berättade Birger om sin morfar som blev 102 år och gick en mil om dagen vid 97 års ålder. I tysthet hade Johnny fått allt mer ont i sitt ena knä och var nu tvungen att hålla ett tempo som hade fått Birgers morfar att se rött.

Av oklar anledning kom samtalet sedan att handla om Göteborg och dess invånare. Birger menade att Feskekyrka var Göteborgs främsta kulturella sevärdhet och jämförbar med Östermalmshallen i Stockholm.

­-De har ju inte ens ett museum med nationell status, skanderade Birger.

Erik höll ivrigt med och måste ha tyckt det var rätt skönt att för en gångs skull inte vara föremål för kritisk granskning.

Lojaliteten mellan bröderna Pålsson var inte direkt rörande. För att Johnny inte skulle bli ett lätt byte för traktens björnar höll Tobias ett vakande öga över den nu grymt haltande norrlänningen. Vid Gisesjön kom de ikapp Erik och Birger som hade stannat vid en uppdragen båt och undrade om det var så dags att komma nu. Ingen verkade notera att Johnny bet ihop för kung och fosterland för att klara den sista biten fram till lägerplatsen.

Till slut nådde alla vindskyddet vid Gisesjön och lättnaden över att till slut få ta av ta sig de blytunga ryggsäckarna gick inte att ta miste på. De hade varit en tuff dag. Tält restes och ölburkar öppnades. Tobias fick snabbt fart på elden och trollade fram ett sortiment ölburkar som inte stod en irländsk pub långt efter. Sebastian som hade cyklat från Trosa dök upp och såg svettigt nöjd ut. Han skulle ställa upp i en mountainbiketävling helgen efter och räknade med att placera sig i den övre hälften av mitten. Enligt hans cykeldator hade han haft en medeltemperatur av sju grader. Ingen fick dock veta något om medelhastigheten. Birger bjöd på färdigblandad Dry Martini, oliver och salamisnittar ur sin norska ryggsäck. De flesta hade följt Birgers råd att ta med sig riktiga glas att dricka ur och nog får man ge Birger rätt i att detta var en enkel men effektiv metod att ge lägerlivet lite guldkant. Middagen bestod av tre kilo gryta vars älg bröderna Pålssons farbror skjutit ett halvår tidigare. Med pasta blev detta, trots assistans av Sebastian, en övermäktig uppgift att göra slut på. Den tioprocentiga Faxeölen fick efter ett tag betyget ²mycket gott" och någon med absint i packningen bjöd frikostigt. Yxan och sågen brukades flitigt för att inte elden skulle slockna. Både stockar som hade legat i vindskyddet, runt omkring och nere vid vattnet gick åt men till slut slocknade både elden och de som satt runt den.

Morgonens första timmar präglades av tung huvudvärk, ryggont och stela leder. Ipren blev snabbt ett samtalsämne och Johnny berättade att Iprenmannen var Österrikare - precis som Sebastian.

Tobias, Sebastian och Birger åt risgrynsgröt med kanel till frukost och Sebastian berättade att han planerade ett joint venture med en lokal Ferrarihandlare. Sebastians del av åtagandet skulle gå ut på att importera en tio år gammal Maserati med beige mocka klädsel.

Johnny hade nu sådan värk i sitt knä att han knappt kunde ta sig ur tältet. Än mindre vandra fjorton kilometer genom skogen. Erik menade att han inte kunde lämna sin bror ensam och såg misstänksamt nöjd ut när det bestämdes att de skulle åka taxi hem. Tobias upprättade telefonkontakt med det lokala taxibolaget och avsevärd tid gick åt till att beskriva platsen "vid vindskyddet söder om Gisesjön". Medan bröderna Pålsson väntade på taxin och Sebastian satte på sig cykelskorna hivade Birger och Tobias upp sina packningar på ryggen och önskade B-laget trevlig hemresa.

Om gårdagen hade varit grå och tung bjöds nu rakt motsatta väderförhållanden. Temperaturen hade under morgonen stigit med minst tio grader till runt tjugo och i Nynäs Naturreservat sken solen genom täta granar ner på Sörmlandsleden. Fuktdrypande bergväggar, tjock mossa, stumma flyttblock. Att detta var John Bauers hemtrakter rådde ingen tvekan.

Birger tyckte att stegen kändes förvånansvärt lätta och gissade att hans ryggsäck blivit nästan tio kilo lättare sedan gårdagen. Kvar i ryggsäcken fanns dock rucolasallad till de "wraps" han skulle bjuda på till lunch. Vid en liten sjö som heter Stora Frillingen gjordes lunchuppehåll och Tobias höll på att antända hela flaskan med T-sprit. SWOOOSH!!! lät det som tur var istället för PANG!!! Ur ryggsäcken tog Tobias fram äppelpaj (som egentligen skulle ha varit gårdagens efterrätt) och till den ville Birger absolut ha varm vaniljsås: Kall paj fordrade varm sås och tvärtom. Och Birgers plastpåsar blåste all världens väg.

Förbi Bråfalls Såg och över en grusväg vid väg 219 gick leden. Upp på bergen väster om Rundbosjön. Vitsipporna på marken böjde sig för vinden och liknade små änglar som visade vägen i solskenet. Birger tittade på klockan och talade lätt jäktat om snittfarter, kilometrar och klockslag. Som tur var gjorde det härliga vädret och den sköna medvinden det ganska enkelt att hålla ett högt tempo och där terrängen tillät var det möjligt att småspringa på ett vägvinnande sätt. En härligt svalkande bris hjälpte Birger och Tobias uppför de ganska knixiga stigningarna på ytteligare ett berg vid Rundbosjön. Nedför berget och in i en hage full av kor. Upp på Mummerberget och ner igen. In i parken bakom Nynäs slott och plötsligt framme.

Ett orangeri och café var inrymt i en av slottets flyglar men inget var öppet.

­-De hade ju kunnat erbjuda oss lite kaffe eller Cola, tyckte Birger och ondgjorde sig över två kvinnor som stod och planterade blommor inne i orangeriet.

Tobias menade att de kanske inte tillhörde caféverksamheten, men Birger verkade inte intresserad av några förklaringar. Han gjorde ett inspektionsvarv runt slottsparken medan Tobias slog sig ner på en parkbänk och upptäckte att han hade tappat bort sina anteckningar i skogen. Nu skulle det bli svårt att skriva den krönika om helgen som hade varit hans uppgift. Den förbeställda taxin dök upp och en vinglig färd in till Vagnhärad blev inte den välförtjänta njutning Tobias hade väntat på. Vid Vagnhärads station ryktades det på perrongen att en tågbiljett in till Stockholm kostade flera hundra. Birger tyckte inte det gjorde något och verkade väldigt lättad av att vara tillbaks i civilisationen. Det visade sig att tåget var bemannat av bara en konduktör som gick från den ena änden av tåget till den andra och tog betalt av alla nypåstigna passagerare. Tobias tyckte att han och Birger skulle sätta sig så långt fram i tåget som möjligt och därmed försöka dra ut på tidpunkten för mötet med konduktören och köpet av de dyra biljetterna. I bästa fall skulle man hinna ända till Centralen innan det blev dags. Och så blev det, konduktören dök aldrig upp. Birger såg lite orolig ut och ville för säkerhets skull ta en omväg på perrongen för att undvika ett snöpligt slut på den annars lyckade plankningen.

En mycket lyckad helg var till ända och trots en härlig naturpplevelse var det skönt att vara tillbaks i stan. Några dagar senare nåddes övriga av informationen att Johnnys knävärk hade spridit sig till Erik och därmed får man nog säga att frågan om bröderna Pålssons norrländska påbrå slutligen var besvarad.